Kaninhjärta av Christin Ljungqvist

Titel: Kaninhjärta
Författare: Christin Ljungqvist
Förlag: Gilla böcker
Antal sidor: 275
Språk: Svenska

(utläst 29 februari 2012)

Beskrivning från Bokus:
Christin Ljunqvists debut är en gripande skildring av en hjärtskärande syskonrelation, och en gastkramande hälsning från andra sidan. Om livet och döden, och skiktet där emellan.

Mary och Anne är enäggstvillingar, och det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar. De ser sig båda som den starka, den som bär den andra, den som har ansvaret. Sedan de var små har de sett sådant som andra inte ser, känt sådant som andra inte känner. Anne ser andar, och Mary känner dem inta hennes kropp. Tillsammans utgör de ett medium.
Av vad som tycks vara en slump kommer de i kontakt med en medial grupp, som söker efter en liten flicka. Hon försvann för nio månader sen, och förmodas vara bortrövad och kanske mördad. Polisen har inga misstankar om vem gärningsmannen är, men med gruppens hjälp närmar sig Mary och Anne ett svar.
De är tvillingar och nästan som ett, och samtidigt så skrämmande skilda. Båda har de ett kaninhjärta som bultar, båda är de rädda, men för olika saker. Mary fasar för att deras sökande ska sluta i en grav. Anne är rädd för att Mary ska ta livet av sig.

Danskt band: [Adlibris][Bokus] 

Kommentarer:
Kul att läsa en debut. Hade även turen att läsa denna bok innan den ens var utgiven. Fick hem en bunt A4-papper i brevlådan som jag plöjde på bara två kvällar =). Man känner att detta är en bok från Gilla böcker, ett förlag med många bra ungdomsböcker. I början kändes den lite som "Här ligger jag och blöder" av Jenny Jägerfeld med sin ungdomliga stil. Jag fick även en känsla av "Själens osaliga längtan" av Audrey Niffenegger (som råkar vara min favoritroman, för er läsare som har lyckats undgå det trots att jag tjatar om den jämt) då även denna boks huvudroller består av ett tvillingpar. Men att jämföra med min favoritbok är inte helt rättvist för Kaninhjärta når tyvärr inte hela vägen dit.

Men jag är ändå mycket nöjd över att ha fått läsa denna debut före många andra utan att bli påverkad av deras recensioner. För nu tycker jag att det är en spännande berättelse. En blandning av en ungdomsroman, deckare och med en twist av övernaturlighet. Det är en mix som gör att den blir intressant trots att jag vanligtvis inte gillar deckare. Har inte läst något som liknar detta förut vilket är kul.

Ska jag gå in på de delar som jag är mer kritisk mot så är det främst språket som jag inte helt blir kompis med och att jag inte är helt säker på om jag gillar den allvetande formen. Vill inte alltid veta vad som kommer att hända. För när det står saker som "det skulle hon inte ha gjort" eller liknande får det mig att tappa nuet i boken lite. Det får mig att hoppa tillbaka till verkligheten när jag tidigare var där med Anne och Mary i deras nu.

Även om det är kul och annorlunda med en roman som inte håller sig till en viss genre och mall så känns det ibland lite för påtvingat. Känns som att författaren vill mycket och spretar åt många olika håll. Första halvan kändes som en klockren ungdomsbok och sedan kommer andra halvan som bjuder på en ganska så spännande deckare (ha till minnet här att jag inte gillar deckare ;)).  Ovanpå allt detta slängs sedan spökdelen in. Jag både gillar det och blir samtidigt lite förvirrad. Känns nästan som två (nästan tre) olika böcker i en.  

Nä nu blev jag lite för kritisk, för jag gillar den ändå. Den är spännande och jag gillar karaktärerna. Jag stör mig på de karaktärer som det är meningen att man ska störa sig på och jag gillar söta Anne som man samtidigt tycker så synd om. En bra bok får mig att få känslor för personerna i den.

Jag gillar den första delen, ”ungdomsdelen”, bäst. Den är jättebra och hade nästan velat ha en egen bok med bara den delen, för deckare är ju som jag nämnt inte min favoritgenre. Men trots det tycker jag ändå att mördargåtan är intressant. Jag vill veta hur det slutar även om det inte är huvudorsaken till att jag läser vidare. Något griper tag i mig och släpper mig inte förrän boken är utläst.

Men det jag blir mest fundersam över är språket. Är det kanske skrivet på ett visst sätt för att verka ungdomlig så att man får en speciell känsla för Anne som delvis känns som berättarrösten? Eller är det bara så som författaren skriver? För redan på tredje sidan hittar jag en mening som har sex stycken "och" i sig. Hon skriver som jag skriver då även jag är en mästare på att skriva för många "och". Jag har många gånger fått kritik för att jag skriver för långa och krångliga meningar. Jag är ingen språkpolis som måste ha allt helt grammatiskt korrekt (känns dumt att klaga för mycket när jag själv inte kan skriva :P). Men är meningarna för långa blir det svårt att hänga med. Många av de långa meningarna fick jag läsa om flera gånger innan jag fattade och det förstör ju tyvärr läsflytet. Sen läste jag visserligen ut boken på bara typ två-tre dagar. Så det gick ju bra att läsa även om inte alla meningar hade flyt. Det jag undrar mest över är dock varför inte korrekturläsaren anmärkt på detta? Tur att historien annars var väldigt spännande och intressant =).

Avslutningsvis så gillade jag hur hon fick till slutet. Det var enkelt och fint.

Detta var en förhandsläsning från Gilla böcker!

En annorlunda ungdomsroman/kriminalroman som är svår att tilldela en specifik genre. Kanske inget för den största språkpolisen och känns som att något litet saknades men var ändå en debut som jag varmt kan rekommendera!

Random: 
- Ser det nästan inte lite ut som Martina Haag på framsidan?

Recensioner från andra bloggar: 
SwedishZombie, Bokfreak, Matildas läshörna, Pocketlover, Böckerx3, Nilmas bokhylla, Lingonhjärta, Anna Lagerqvist, Bokstävlarna.