Sarahs nyckel

Titel: Sarahs nyckel
Författare: Tatiana de Rosnay
Originaltitel: Sarah's Key
Förlag: Bazar Förlag
Antal sidor: 388
Språk: Svenska

(utläst maj 27 2011)

---

Beskrivning från Adlibris:

Paris 1942. Sarah, en 10-årig judisk flicka, gömmer sin yngre bror i garderoben strax innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen av judiska familjer VeldHiv. Hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fickan, övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. Men timmarna blir till dygn och Sarahs desperation växer.

Paris 2002. inför 60-årsdagen av VeldHiv, ombeds Julia Jarmond att skriva en artikel om denna svarta dag i Frankrikes historia. Under sitt sökande efter uppgifter snubblar hon över Sarahs nedtystade familjehistoria. Julia känner sig manad att skriva om flickans öde, och under sina efterforskningar av det förflutna börjar hon ifrågasätta sitt eget liv.

Sarahs Nyckel lyfter fram de tabun och den tystnad som omger en skamfläckad händelse i Frankrikes historia, samtidigt som den skildrar en modern kvinnas liv i dagens Frankrike och USA. Tatiana de Rosnay har skrivit en varm och inkännande roman om utanförskap, hemlängtan, skuld och familjeband, men också om människans inre styrka och hur viktigt det är att inte glömma det som varit.

---

Kommentarer:

Detta är en bok jag troligen aldrig hade läst om det inte hade varit för bokbytardagen då jag bytte den här boken med min kompis Carro. Har normalt inte varit intresserad av att läsa böcker från andra världskriget, att läsa om krig har aldrig varit något av intresse för min del. Brukar heller inte speciellt ofta läsa böcker med tunga ämnen. Att läsa böcker för mig är ett fritidsnöje, där man kan komma bort från vardagen och få leva i ett annat spännande liv/värld i några timmar. Råkar bara ha blivit så att många av de senaste böckerna jag har läst haft sorliga ämnen, så nästa beställning från adlibris måste innehålla mer glada böcker känner jag.

Men då jag var trött på att läsa deckare och fantasy kände jag att jag behövde något annat och tog denna. Vilket visade sig vara ett bra val, gillade den här boken och kände att den gav mig något.

Så om boken: i första halvan av boken växlar boken med att man i ett kapitel får läsa om Sarah under kriget och sedan av ett kapitel om Julia (journalisten) i nutid. Är inte ensam om att känna att boken tappar lite av sin gnista när Sarahs historia tar slut (efter lite mer än halva boken). Julias historia fastnar jag också för, men inte lika starkt och stör mig på hennes man men ska inte komma med några spoilers så skippar den diskussionen. Gillar början av boken när de olika historierna vävs samman så fint men det gör inte andra halvan av boken dålig, bara inte lika bra.

Känns bra att de flesta i Sverige inte har missat de hemska historierna från andra världskriget, de ska som boken säger inte glömmas. Nämnde att det inte är mitt starkaste intresse men med det menar jag inte att jag inte berörs av hur vansinnigt hela händelsen är. Hur kan man göra så? Hur kan folk gå med på det och låta det hända? Känns så otroligt ofattbart att något så hemskt kunnat ske och en svår fråga är - Skulle det kunna hända igen idag? Förhoppningsvis inte men det är bara att titta på hur mycket hemska saker som händer i världen som vi oftast bara blundar åt. Känns så hjälplöst att man inte kan stoppa alla tusentals hemskheter som vi människor gör mot varandra, mot naturen, mot djuren. Blir så matt att jag knappt gör något alls….

För något mer lättsamt, i de första kapitlena av boken störde jag mig på orden ”parisiska”, ”parisarna” etc då jag i mitt huvud uttalade orden med ett långt ”a” och inte fattade vad det betydde :P Tills det slog mig att det var Paris och folk som bodde i Paris som hon beskrev. Vad dum jag kände mig men kul nu i efterhand.

Blir också hemskt sugen på att göra släktforskning om min egen släckt. Slog mig hur lite jag vet och hur pinsamt det känns. Skäms över att jag inte brytt mig mer och inte tagit reda på mer om mina far- och morföräldrar och deras barndom (morföräldrarna lever än så dem kan jag fråga när jag hälsar på dem i sommar). Har i alla fall fått veta mer om min fars uppväxt sedan jag träffade min pojkvän som visade sig ha bott på samma plats som min pappa bodde när han var liten och det tycker jag är väldigt intressant.