Titel: Mio min Mio Författare: Astrid Lindgren
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 137 sidor
Språk: Svenska
(utläst 30 september 2011)
Beskrivning från Adlibris:
Var det någon som hörde på radion den 15 oktober förra året? Så här sa de: Polisen i Stockholm efterlyser nioårige Bo Vilhelm Olsson som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13 ... Historien om Bo Vilhelm Olsson, som blir Mio och hamnar i Landet i fjärran där han får i uppdrag att bekämpa den onda riddar Kato är en av Astrid Lindgrens mest älskade berättelser. En storslagen, vacker och poetisk saga som väcker tankar om livet och döden, gott och ont och kärlekens makt.
Astrid Lindgren berättade att hon fick idén till boken när hon promenerade genom Tegnérlunden och gick förbi en ensam pojke på en bänk. Det var en mörk höstkväll och han såg så ensam och ledsen ut. Och hon lät honom bo på Upplandsgatan 13 eftersom hon såg honom försvinna in i den porten.
Kommentarer:
Första som slog mig när jag fick hem boken var hur otroligt tunn den var, jag som sällan är i fysiska butiker ser bara omslagen på nätet och kollar inte alltid sidantalet. Så fick faktiskt en liten chock när jag fick hem den i brevlådan. Tänkte mig ungdoms och barn- fantasy men hade ändå av någon anledning tänkt mig ca 250 sidor.. Troligen för att jag minns den som tjockare som barn, med upplagan med alla bilder och så.
Sedan började jag läsa och fick samma känsla som i filmen, jättemysigt och så som många andra korta böcker som har filmatiserats så blir filmen väldigt lik eftersom den kan följa boken mer precis. Men efter att ha kommit in längre i boken började jag tyvärr inte känna att den var mysig längre, störde mig på att den var så barnslig, hans tankar och handlande gavs det jämt en förklaring till, som för äldre läsare inte behövde förklaras, det var underförstått, jag förstår att det är för små barn men för mig var det bara irriterande.
Jag sa att boken var lik för att den var så kort men i efterhand så kändes filmen bättre tex scenen när han flyger med anden, som jag minns som mycket längre och mycket mer stämningsfull i filmen. Jag blev tårögd när jag tänkte på musiken från filmen men i boken var den resan bara några få meningar typ "han åkte i skägget, han såg ett land med fina gröna ängar, framme" vilket är alldeles för kort tycker jag.
Det som är ännu mer störande är alla tusentals upprepningar i boken, blir jättetjatigt. Jum Jum säger samma mening varje gång de är i knipa och varje gång de är i knipa så räddas de på samma sett (genom att gömmas) och varje gång är förklaringen den samma (trädet/berget etc etc måste också ha hatat kato)
Kan inte hjälpa att jämföra mycket med Bröderna Lejonhjärta som jag läste bara någon vecka innan, vilket är både tråkigt och kul. För jag kunde inte njuta av Mio min Mio när jag tyckte att den hade kunnat vara så mycket bättre. Men samtidigt är det tur att jag läste Bröderna lejonhjärta innan (som var riktigt bra) så att jag inte tappade hoppet på att läsa Astrid's böcker som "vuxen".
Boken har filmatiserats som jag nämnt och som ni säkert vet sen innan. Filmen är en sovjetisk-svensk-norsk-brittisk produktion som gjordes året då jag föddes (1987 ;) ) och är en film jag verkligen minns, så otroligt stämningsfull musik och otroligt mysig. Så när jag på senare år fick reda på att den var dubbad blev jag jättechockad. Men det är ju en klassisk Astrid Lindgren film!? Den ska väl vara svensk!? Hemsk komiskt att kolla på i efterhand nu när man vet, dock är den fortfarande söt. Ännu roligare är det också nu när man känner igen många av skådespelarna tex Christian Bale (batman) som spelar Jum Jum och Christopher Lee som spelar Kato ^^.
- Nu några extra tankar: (varning för lite random svamlande)
Tycker synd om Mio, själv hade jag blivit tokig om alla andra alltid visste allting. "Vi vet redan Mio" "Mio du vet så lite du" etc. Jag hade blivit jätteirriterad och arg. Hade inte ni det?
Lite hemskt också att de är honom de väntat på så längre, att de måste ha just honom för att det är han som har kungablod och är dömd att möta Kato, känns lite som att de har letat efter honom mest pga det. Lite som ett leukemibarns syskon som föds för att rädda det barnet de redan har . och Varför sa inte fader konungen hejdå när Mio skulle ut på striden mot Kato!? Inte ens en kram fick lilla Mio från sin pappa som ville att han skulle slåss även om han kanske skulle dö på kuppen. Så sorgligt!
Och varför skickade inte Lundin brevet tidigare? Alla vet ju alltid allting innan och hon måste ju ha sett hur hemskt han hade det hos sina fosterföräldrar?
och Slutstriden! (utgår från att ni har läst boken eller sett filmen) varför har han inte bara på sig sin osynlighetsmantel under hela striden och hoppar på Kato bakifrån!? Mycket enklare än slåss med honom vanligt...
Sedan känns det ännu en gång (så som i BL) att allt detta är ett stackars ensamt barns fantasivärld, för att klara hans hemska barndom så kommer han på en värld där han har allt han önskar: en pappa så som Benkas snälla pappa, en bästa kompis som är som Benka, en egen häst, lekkamrater och fina platser att leka på hela dagarna. Så otroligt sorgligt och om inte jag på slutet hade varit så besviken på boken hade jag nog gråtit mer för själva grundhistorien är så otroligt fin.
Så gulligt också hur det aldrig är "pappa" utan alltid "fader konungen" typsikt från ett barn som är stolt över sin far.
Aja ursäkta babblet :P Håller ni med mig om nått?
Blev tyvärr lite besviken på denna, Bröderna Lejonhjärta var mycket bättre..Denna var för tjatig, upprepande och för barnslig. Kommer läsa den för mina framtida barn men inget att läsa för mig som 24åring tyvärr...
Kan däremot tänka mig att den är mysigare som ljudbok =).
Recensioner från andra bloggar:
Saras perspektiv, Beroende av böcker, Tekoppens tankar, Linas böcker, Bokblomma.
Andra omslag/utgåvor:
Klassiska kartong varianten med röd rygg =). Fin men lite tråkig, hade velat ha en bakgrund och är inte jätteförtjust i den mesblåa färgen :P.
Som ljudbok.
Omslag från andra länder:
Engelsk, Tyskland, Holland, Finland och Spanien.
Här tycker jag att nästan alla är roligare än Svenska originalet, fint med lite mer bakgrund och händelse i bilden. Men i den spanska är hästen lite läskig tycker jag..
Finast tycker jag är pocketvarianten i detta fall =). Vad tycker ni?
Va? Är den bara 137 sidor!? Jag minns också att jag tyckte att den verkade tjock när jag var liten, har dock aldrig läst den och av din recension att döma så är jag antagligen för gammal. :/ Men som sagt, filmen är ju trevlig. :) Hehe, jag känner en som var med och jobbade med filmen och som fick vara assistent åt en väldigt ung Christian Bale. :P
SvaraRaderaJa eller hur!
SvaraRaderaJaha va coolt ^^
Om vi håller med om något? Ja, att "Bröderna Lejonhjärta" är bättre. Detta alltså helt baserat på vad jag tyckte efter att jag läste dem när jag var liten. Vad filmatiseringarna gäller tyckte jag förhållandet var det omvända. Alltså att "Mio min Mio" var den som var bäst. Men oavsett vilken av de båda historierna det gäller, så tyckte jag att boken var bättre än filmen.
SvaraRadera