Titel: Bröderna LejonhjärtaFörfattare: Astrid Lindgren
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 206 sidor
Språk: Svenska
(utläst 24 september 2011)
Beskrivning från Bokus:
Astrid Lindgrens mästerverk om bröderna som efter döden kommer till landet där det fortfarande är lägereldarnas och sagornas tid är en modern klassiker, för att inte säga en modern myt, som påverkat generationers föreställningsvärld.
Skorpans bror Jonathan har berättat om landet Nangijala, dit man kommer när man dör. För Skorpan är sjuk och ska dö. "I Nangijala får man vara med om äventyr från morgon till kväll", säger Jonathan. "För det är i Nangijala som alla sagor händer." Några dagar senare brinner det i huset där de bor och Jonathan dör själv.
Men tänka sig, precis som Johathan lovat så ses de i Nangijala. Fast allt är inte underbart i sagornas och lägereldarnas land. På andra sidan bergen ligger Törnrosdalen där den onda Tengil tagit makten och gjort folket till slavar. Uppe i en håla i bergen håller han urtidsdraken Katla ...
Kommentarer:
Detta blir ingen recension för hur den är att läsa för barn, utan recenserar den som en fantasybok som jag läst i vuxen ålder.
och varning för SPOILERS!!! Kommer prata om slutet i boken och utgår från att folk har sett filmen eller läst boken och kan hela historien sen innan!!
Som många av Lindgrens böcker är denna sorglig, hon är så duktig på att ta upp svåra och tunga ämnen på ett fint sätt, i detta fall döden och att inte vara älskad lika mycket som sitt andra syskon. Tycker så otroligt synd om skorpan i början av boken, vilken tur att han iallafall har en så otroligt snäll storebror =). Många tårar kommer när man läser.
Det går att tolka boken på många olika sätt, antingen så kommer de verkligen till Nangijala eller så är det något som Johnatan har hittat på så Skorpan inte ska vara rädd för döden, själv tolkar jag det nog som det senare. Att innan skorpan dör så får sjukyran honom att fantisera fram hela äventyret och när de sedan i slutet hoppar till sin död så är det när han dör "på riktigt". Hur tolkar ni boken?
Detta är en jättemysig berättelse som fungerar utmärkt att läsa trots att man inte är något barn längre. Men sen tror jag att just denna är mer en ungdomsberättelse än en barnberättelse, läste mio min mio nyligen och den är mycket barnsligare. Bröderna lejonhjärta är nog skriven för äldre läsare eller vad tror ni?
Något jag dock blev förvånad över var språket! Astrid Lindgren som är så otroligt känd trodde jag inte att skulle skriva "nån" istället för "någon" och skiva "dom" istället för "dem", "lessen" istället för "ledsen", "säja" istället för "säga" etc. Är det bara jag som tänkt på detta? Jag vet inte hur man skrev på den tiden men känns inte det lite konstigt? Känns så väldigt vardagligt, var inte de ovanligt då?
På tal om något helt annat - Drakar! Åh vad jag vill läsa mer böcker om drakar och som jag nämnt i något tidigare inlägg så fick jag ju nu en liten dos drake, men jag vill ha mer!! Så tipsa mig gärna om några bra drakböcker =)!
Denna bok är även filmatiserad år 1977 (vilket inte kommer som en nyhet för de flesta :P), behöver nog inte berätta för er hur fin denna och hennes andra filmer är <3. Så himla mysig, själv hade jag denna VHS förpackning när jag var liten, NOSTALGI!
Recensioner från andra bloggar:
Bokblomma, Bokidioten, Boken är tankens barn.
Andra omslag/utgåvor:
Den klassiska kartonnage varianten, så fin med vackra illustrationer inuti ska köpa dessa till mina framtida barn sen =). Finns med den röda ryggen och utan. Illustratören är Ilon Wikland.
Den fina pocketvarianten som jag har är för mig själv =)
(märkte en miss i omslaget dock, visst skulle väl hästarna vara likadana bara att den ena hade vitt på nosen?)
Från andra länder:
Två engelska , lite tråkiga men samtidigt fina, inget som slår originalet helt klart iallafall :P
Sen har vi Polen tror jag, Ryssland och till sist Tyskland.
Polens tycker jag är tråkigt, Ryssland jättefult :P och Tysklands är ju fint, där har de tagit andra halvan av Ilon Wiklands teckning:
<3
Visst är Ilon Wiklands omslag fint men jag fullkomligt älskar de nya pocketomslagen, de är så fina!
SvaraRaderaFör mig är det självklart att Skorpan och Jonathan verkligen kommer till Nangijala och Nangilima, har alltid varit. Det är magin i berättelsen som gör den så fin och vad hade magin varit om han fantiserat ihop allting? - tycker jag.
Angående att hon skriver "nån" och liknande tycker jag bara är charmigt men det kanske är för att jag har lyssnat på ljudboken ett par gånger och just dessa "nån" och framförallt de småländska "di" och "örona" tycker jag är så underbart. Astrid Lindgren är fantastisk på att läsa högt.
Jo den tolkningen är ju såklart finare/mysigare =)
SvaraRaderahmm har inte testat ljudböcker med henne men är säkert jättemysigt =)
Jo, jag tror också det ska vara så. Fjalar ska ha en vit bläs, annars ska de vara lika till utseendet. Har Bröderna Lejonhjärta som ljudbok och det är Astrid som läser in den. Helt underbart och den håller ju verkligen även som vuxen! =)
SvaraRaderaJag minns att när jag var liten så läste jag den som att "Wow, Astrid Lindgren tänker sig inte att det finns en tråkig himmel för de döda; man kan komma än hit och än dit, hoppa mellan världar." Det var liksom hoppingivande. Inte så dött när det var slut. För ingen vet ju. :-) Idag tolkar jag den mer som du beskriver. Som vuxen läsare känner jag mig lite olustig inför självmordssymboliken som kanske kan anas både i BL och Mio min Mio, men jag väljer att tro att det är en "vuxentolkning" som inte var menad i verken. Som barn såg jag inte den parallellen alls. Och jag älskade båda böckerna, men största favoriten var Narnia. Har just läst Ronja för 6-åriga (lyssningsvana) dottern och märkte att den gjorde stort intryck på oss båda. 9-åriga sonen låtsades inte bry sig så mycket, men han lyssnade med intresse när han var i närheten. Tror att det är dags att köra Mio som högläsning nu.
SvaraRadera