Staden som försvann av Stephen King

Titel: Staden som försvann
Författare: Stephen King
Originaltitel: Salem's Lot
Förlag: Bra Böcker
Antal sidor: 514
Språk: Svenska

(utläst 13 juli 2011)

---

Beskrivning från Adlibris:

Jerusalems Lot i Maine är den typiska amerikanska småstaden. Prydliga vita hus med verandor och välskötta gräsmattor, ett centrum med drugstore och lunchrestauranger. Bondgårdar och små industrier utanför staden.

En sensommardag kör författaren Ben Mears sakta in i staden. Han har vuxit upp där och återvänder nu för att skriva en roman om staden och driva ut barndomens alla spöken. Men så blir det inte, för något håller på att hända med Salems Lot. Märkliga dödsfall inträffar. Ett barn försvinner. Människor börjar uppföra sig konstigt.

En främling har nämligen kommit till staden. En främling med en hemlighet lika gammal som ondskan själv. Salems Lot och dess invånare kommer att drabbas på ett sätt som ingen i vår moderna, rationella värld kan förstå.

---

Kommentarer:

Så nu är det dags för ännu en Stephen King bok (och recension), en författare som jag nu med gott samvete kan kyssa för i utmaningen ”läsa mer av en författare”.

Stephen King är duktig på sin genre och jag tänker numera tilldela honom den fina och otroligt eftertraktade titeln ”en av mina favoritförfattare”. Ska bli kul att lära känna honom ännu bättre, har både "Eldfödd" och "Pestens tid" som tålmodigt väntar i min läshög på sängbordet.

Läste precis min recension om Carrie (som var den senaste boken jag läste av honom innan denna) och såg att jag störde mig på att boken inte hade några kapitel, kan glädja er som finner samma nöje som mig med kapitel att denna bok i alla fall hade det och att de var lagom långa =).


För att förklara Stephen King brukar många nämna ordet ordbajsare, vilket stämmer bra. Men det jag mest reagerar på i den här boken är mängden karaktärer han har med. Blev ett halvt A4 smockat med nedklottrade namn (plus en superkort beskrivning, mer fick inte plats) på karaktärer i boken innan den var utläst. Jag har aldrig varit med om en roman där både förnam och efternamn nämns på så många sidokaraktärer. Inte lätt för någon som har dåligt namnminne som mig, tack och lov för mitt stödpapper där jag skrev ner alla så jag kunde hålla någorlunda koll. Det gör inte saken bättre att busen King inte nöjer sig med för och efternamn, nästan alla ska självklart ha ett smeknamn också. Galenskap!, hur ska mitt stackars minne hänga med?

En annan grej jag störde mig på var hur han använde ordet bög minst hundra gånger och de var inte i positiva samband. Behövde googla för att försäkra mig om att inte Stephen var homofob.

Kanske låter detta som om jag inte gillar boken men så är inte fallet. Båda sakerna finns med av en anledning och det är det som Stephen King är som bäst på, nämligen stämningen. Med sina tusen (ja, jag överdriver lite) karaktärer så bygger han sakta upp småstadskänslan, känslan av hur alla känner alla. Efter att ha läst PoV från säkert mer än 20 personer så känner jag mig som en del av staden. Visst kunde ordbajsaren kanske ha strukit nåågra av dessa, men så gott som alla sidohistorierna är mycket intressant. Det ger helheten över staden som annars kanske hade förlorats. Några av bög-kommentarerna hade han däremot gärna kunnat skippa, men jag fattar varför han använder dem. De ger en bild av dessa småstadsmän och ger oss känslan av hur många är riktiga mansgrisar eller bittra gamla gubbar. Det är inte Stephen King själv som är homofob, som tur var, utan bara några av hans karaktärer vilket förstås inte är helt ovanligt i småstäder i USA. De ger trovärdighet även om jag ibland önskar att jag slapp dem.

Boken börjar någorlunda segt men jag kunde trotts det inte släppa den och efter att jag bara skulle ”läsa lite” och se hur den var, så var hundrafemtio sidor utlästa utan att jag hann blinka (eller ja nästan iallafall :P). Det kanske inte händer så fasligt mycket men han lyckas med det som är viktigast i denna bok, att bygga stämningen. Sakta, sakta börjar inte bara småstadskänslan utan även det kusliga krypa in på en på sätt som King är mästare på.

Blir för övrigt hemskt sugen på att läsa ”Dracula” av Bram Stoker som denna så som många andra vampyrböcker har inspirerats av. Var även intressant att läsa om den ”klassiska vampyren”, har så som många andra mest snöat in mig på den moderna nutida vampyren, så det var kul med lite omväxling.

Så detta är en positiv recension, jag gillar boken och tycker att alla som är sugna på lite lagom kusligt skräck ska läsa den genast. Men ni ska inte göra som mig och läsa den direkt när ni får den (om detta är på dagen dvs) utan vänta till kvällen och läs den när det är mörkt, så får ni till stämningen ännu mer.
Läs denna bok, om ni vill ha en liten tegelsten som ändå går snabbt att läsa ut, men skippa den om ni inte vill bli mörkrädda. Har märkt att jag blivit mycket mer rädd när jag går ensam i mörkret här hemma på senaste tiden, lite pinsamt men så är det.

Är också som jag nämnt sugen på att läsa mer av vår kära ”Skräck Kung” vilket kanske är ett fånigt namn men jag kan inte komma på någon annan som kan sno den titeln av honom. Han har skrivigt så många böcker att jag inte ens orkar räkna dem och antalet filmatiseringar var enligt wikipedia över 50 stycken. Han är inte lätt att slå, så det finns ju en hel del att välja av. Vill också hemskt gärna läsa något av honom på engelska, spännande att se hur hans originalspråk är för det har jag hittills inte gjort. Blir kanske ”Different Seasons”, den är jag nyfiken på.

Detta är ett recensionsexemplar från Bra Böcker.

Andra bloggare som skrivit om ”Staden som försvann”:
Bokstävlarna, Eli läser och skriver eller Hellre barfota än boklös.